En text – sprungen ur äkta skrivångest

 

Tröttnat på dig själv? Går din roman på tomgång, är karaktärerna platta och metaforerna urvattnade?

Citat från senaste numret av den utmärkta tidskriften Skriva.

 

Skriva är en bra tidning. Men den har fått mig att tvivla. Detta tvivlande är kanske bra. På sikt. Just nu är det bara oerhört förlamande.

 

Om man som jag, lever sitt liv i en författardröm, som ju förmodligen aldrig kommer att förverkligas, eftersom det är jag, och sjutton miljarder andra som har samma dröm, och av dessa sjutton miljarder kan vi anta att åtminstone hälften besitter samma eller bättre förmåga än jag att berätta fantastiska historier – ja, då kan man ju inte annat än att misströsta.

 

Men å andra sidan kan man ju inte sluta förundras över alla, fruktansvärt dåliga böcker, som på ett eller annat sätt har lyckats passera de snarstuckna förlagens nålsöga och jag kan bara inte förstå hur i hela friden det har gått till.

 

Vissa dagar har jag till och med tänkt att jag också ska börja jobba med att bli konstig och obegriplig för, believe me, det verkar vara ett jävligt vinnande koncept. Att som jag, skriva liksom lite mer självklart och inte så tilltufsat verkar i de flesta fall inte vara det som faller de fina lektörerna med röda glasögon på näsan, och säkerligen pagefrisyrer, i smaken.

 

Nu vill jag verkligen inte namedroppa och hålla på att smutskasta och sånt, för sådant tyder ju endast och enbart på bitterhet och missunnsamhet, men saker och ting kan må bra av att exemplifieras och jag ser inget fel i att konkretisera mina tankar med ett praktexempel.  Så låt oss titta närmare på den hyllade romanen ”Glitterscenen” av Monika Fagerholm. Håll i er; här kommer ett slumpmässigt utvalt citat ur boken. Det kunde ha varit vilket som helst, ni skulle få exakt samma känsla oavsett:

 

” … Och Maj-Gun, Majjun, Prästkronprinsessan, ”säg lösenordet… en metallport tjii hit tjii dit i vinden…” och Maj-Gun som äldre, tog emot. Maj-Guns blödande tonårsstjärt i snöglopp mellan gravstenarna”.

 

Nu tänker ni att jag avsiktligen valt ett ovanligt knasigt citat för att bevisa min tes, men till er som har dessa tankar vill jag bara säga; gå raka vägen till biblioteket och låna nämnda bok, gud förbjude att ni köper den, det vore att betrakta som ett stort slöseri av kontanta medel. Så kan ni själva upptäcka hur oerhört befängd hela den här boken är. Författaren, som jag övrigt tyckte mycket om när hon sommarpratade benämns av experter som ett ”litterärt geni”, ”ingen skriver som hon” (nä, tack och lov), osv. osv. Hon har fått både Augustpriset och Aniarapriset, dock inte för denna bok, för där kände väl till och med juryn att måttet var rågat, men iallafall!!!

 

Jag vet, det tyder på fruktansvärd språklig obalans och inkompetens att använda sig av tre utropstecken i rad men just nu känner jag att jag är på botten och lika gärna kan kravla runt där en stund till. Jag kan faktiskt erkänna, nu när jag ändå är igång, att jag sjunkit till botten så i den mildra grad, att jag sänder in arga mejl till ett av mina favoritradioprogram Språket, och skäller på det stora språkförfallet i samhället, ni vet sånt som att folk inte vet skillnaden på risk och chans och inte kan uttala det till synes okomplicerade ordet egentligen. Inte ens i det lilla nördiga radioprogrammet blir jag antagen.  

 

Stewe Claeson, som stundtals var min rektor under min journalistutbildning delar med sig av goda råd i tidningen Skriva. Han säger; ”man ska veta vad man håller på med och man ska läsa mycket”. Jag tackar Stewe för råden och checkar av ett av dem. Läsa mycket. Ingen kan beskylla mig för att inte läsa mycket. Det har jag alltid gjort. När jag var liten läste jag till och med innehållsförteckningar och register för jag tyckte att det var fusk att inte läsa allt som står i en bok. Det var under samma period som jag diskade legobitar och som tur är, för alla inblandade, är den tiden förbi, även om jag fortfarande tycker om att ställa saker i bokstavsordning, något som min man säger tyder på störning.

 

Det andra rådet däremot… ”man ska veta vad man håller på med”, är svårare. Generellt i livet vet man ju, i bästa fall, att man håller på med någonting, men vad, kan ju vara ganska höljt i dunkel. Generally speaking.

 

Så. Alltså. Vi har kommit till delen där jag borde sammanfatta de här förvirrade tankarna en aning för att göra det mer begripligt för er läsare. Å andra sidan. Varför bry sig om det? Är jag bara tillräckligt förvirrande så står det nog inte på förrän något av de stora förlagen ringer och vill att jag genast levererar en trilogi.

 

En kommentar till En text – sprungen ur äkta skrivångest

  • Monika Fagerholm skriver:

    Tja, det där citatet och varför det är så där, halva meningar och allt, är alldeles begripligt i sitt sammanhang. Jag skrev om den där boken miljoner gånger så på nåt sätt vet jag de.t
    Tre utropstecken för Maj-Gun till exempel, sån är hon.
    Det är så som litteratur funkar, i alla fall så som jag har för mig: som ton och melodi och röst (hela Glitterscenen handlar om det, men det är inte ”litterärt”, det handlar om hur man som människa blir vissa tonlägen och röster).
    Man komponerar med språket. Vad du refererar här är ett slags inre monolog och då blir de där snuttarna, som som sagt hänför sig till händelser som vi varit in på många gånger i berättelsen, och som kan beskrivas med koder på det där sättet (och så tror jag det funkar i huvudet på oss också). Den som läser vet. This is my take, feel free to disagree men säg inte att jag försöker leka klipsk – jag vill ha närhet, till närhet, litteratur handlar om livet och inte om litteraturen eller att forma fina meningar. Solsken! Monika