Twilight Zone!

vikinga.jpg

Jag är den sista att hänge mig till övernaturliga fenomen. Att tro på ödet. Att anse att våra liv flätas samman av någon högre makt. Att det är något annan än slumpen som avgör mina förehavande genom livet. Men jag börjar jädrar i mig att tvivla.

Här på bilden ser ni ett hyrhus beläget i Sundsvall. I detta hyreshus växte jag upp och inte förrän jag var fyllda nio år flyttade jag härifrån. Jag trivdes bra på Vikingavägen 45 D. Där fanns en lekpark, en skola, ett Konsum med femöreskola (japp, så gammal är jag!), och till med ett ganska trevligt badhus. Iallafall. Sedan några år tillbaka har vår familj på en del märkliga sätt flätats samman med en annan familj, också med sina rötter i Sundsvall. Först blev en av dem min chef. Sedan blev en av dem en praktikant hos mig. Sedan blev en av dem anställd hos Fredrik. Ja, å så där har det hållit på. Vi håller liksom på att springa på varandra hela tiden så numera är vi bästa vänner och umgås allt som oftast. Det verkar ju ändå som någon ”däruppe” tycker det är bra, eller? Igår frågade jag A (som skulle kunna kallas sonen i den familjen) var i Sundsvall hans pappa bor. Jag har aldrig träffat hans pappa och greps bara av en plötslig nyfikenhet att få veta vilken stadsdel A befinner sig när han besöker sin pappa.

– I Granlo, svara A.

– Var då?, säger jag. Granlo är stort.

– Vid Högomskolan. De där lite gula hyreshusen, du vet.

– Hm. Jag vet. Vilken adress?

– Vikingavägen.

– VIKINGAVÄGEN??? Fast jag lugnar mig. Vikingavägen är en grymt lång väg. Iallafall var den det när jag var liten. Vilket nummer?

– 45.

– 45!!!!!!!!!! Vid det här laget stod jag upp och hoppade. Vilken bokstav?

– D.

– Du skämtar!!!!!!!!!! Driver du med mig, det här är ju helt sjukt. Där bodde ju jag!

– Å fan. Vilken våning då?

– Jamen, jamen, på första, en trappa upp liksom.

– Japp, det gör vi med. Vilken dörr, vänster eller höger?

– Jamen, höger, när man kommer från porten.

– Ja, men då verkar det vara samma lägenhet. Vilket rum hade du?

Nu håller jag, utan överdrift på att drabbas av något slags hjärtflimmer av ren upphetsning och Twilightzon-känsla men lyckas klämma fram; rummet rakt fram, från hallen sett…

– Haha, det är ju mitt rum, skrattar A och tycker uppenbarligen allt det här är skitkul.

Det här är inte kul. Det är så jäkla ruggigt att jag får ståpäls och fattar inte hur det kan hända. Varför verkar det som att vi sitter ihop med något slags osynligt band, som liksom binder oss samman på de mest konstiga sätt?

Håll med om att det är spoky?

Å för inte så länge sedan drabbades jag av en sådan där skitmärklig grej så det är lika bra att jag drar den nu också när jag ändå är igång har jag jobbat upp värsta stämningen här på mitt övernaturlighetscentra.

När jag fick Wilmer var jag del av vad man skulle kunna kalla en mammagrupp. Vi var några stycken med våra bebisar som träffades på kyrkans babykafé och som dagligen umgicks under mammaledigheten. I våras fick någon den briljanta idén att vi skulle fira tioårsjubileum med våra nu tioåriga barn. Sagt och gjort. Vi samlade truppen, några kom långväga ända från Kalstad minsann, och vi gjorde Öresund Runt med Skånetrafiken och besökte bland annat Experimentarium i Köpenhamn. När vi står där, i kön till kaféet, blir plötsligt den en av oss lite blek om nosen.

– Ser ni vad jag ser?

– Näää, vadå?

– Där sitter ju hon, babykafé-ledaren. Hon, ni ser väl att det är hon?

– Nja, säger vi andra, är det verkligen hon. Jag känner ärligt talat inte igen henne.

Men bollen är i rulllning och detta måste utredas. Å visst är det hon. Hon hade bara gått ner ungefär 40 kilo i vikt så därför kände några av oss inte riktigt igen henne. Men visst är det hon. Men visst är det hon. Okej. Ni har fattat nu. Det var hon.

Min slutsats: Sedan jag och Wilmer slutade besöka detdäringa babykafét för sisådär en tio år sedan har jag aldrig, och då menar jag aldrig, varken sett eller tänkt på denna babykafékvinna. Varför sitter hon då, just när vi råkar besöka Experimentarium med våra tioårsjubilerande tioåringar, och sippar på en kopp kaffe som om ingenting hade hänt? Varför?

Babykafékvinnan berättat att hon läser till präst numera och är där tillsammans med några konfirmander. Jag visste det! Gud är inblandad.

Håll med om att det är spoky?

Så nu sitter jag här och bara väntar på vad nästa grej ska bli. Kanske kommer det något/någon och visar mig vägen på min, för ögonblicket, mycket snirkliga livsstig. Men jag är inte rädd. Jag välkomnar det okända. Bring it on!

2 kommentarer till Twilight Zone!

  • Mamman i huset skriver:

    VA? Hade nog aldrig känt igen den kvinnan… Kommer inte ens ihåg att det var en och samma kvinna som var där på babycaféet. Imponerande. Och spoky…

    Kram!

    Kanske springer vi på varandra om en vecka när vi kommer ner till Skåne-land.

  • Brf Lärkan skriver:

    Hahaha!
    Det är minsann märkligt, det står visst skrivet nånstans att ”Herrens vägar är outgrundliga” – jag struntar i vilket det va nog helt enkelt bara meningen att vi skulle träffas:)

    Kram på´re bästa Anna<3