Indien-nostalgi

Idag ringer de nuvarande ägarna till huset vi köpt och berättar att jag har fått ett rekommenderat brev till deras adress. Hm, märkligt, eftersom jag inte har kommunicerat den adressen till någon och vi är fortfarande inte skrivna där. Det går inte att utläsa några ledtrådar av avin så jag och Wilmer svänger förbi på vägen hem. Hämtar avin och kör vidare till ICA för att hämta ut denna enormt spännande försändelse. Rekommenderat brev. Till min blivande adress. Nyfiken blir för stor, jag sliter upp kuvertet där på Limhamns-ICA. Det är ett stort, vackert kort från Chandran och hans familj till min födelsedag om ett par veckor. Och i en liten söt ask ligger ett par riktigt blingblingiga örhängen. Ja, men, gud vad gulligt. Wilmer och jag blir ju helt rörda och börjar snörvla. Söta Chandran. Som vi saknar honom.

Och när jag tänker efter har ju faktiskt Chandran messat och frågat om vi hittat något hus och vilken adress vi har. Då skickade jag honom den nya adressen. Myseriet löst.

Ikväll fick Wilmer också ett mejl från hans gamla klass in Chennai. Då får vi snörvla igen. De skriver att de saknar honom jättemycket och att ingenting är sig likt sedan han försvann. De berättar om vad de gör i klassen och undrar vad Wilmer gör på sin ”american-swedish-school”.

Ja, sorgligt och vemodigt kan det kännas men så är det ju när man har lite av ett vagabondtema i sitt liv. Det blir många nya och spännande möten men också många sorgliga avsked. Give and take.

Ikväll har jag sett det nya avsnittet av ”Berlinerpopplarna” vilket också blev total nostagli eftersom jag satt och såg den första delen av serien i Indien. För mig är den norska serien för alltid sammanknippad med min väl insuttna tv-puff i Chennai.

Jojo, jag känner redan hur den förskönade och censurerande glorian börjar lägga sig som ett fett guldskrimrande lager kring hela Indien-vistelsen. Det fanns perioder när jag skulle vågat offra min högra hand, eller min mamma eller son för den delen, på att det aldrig skulle hända. Om någon hade smugit upp nära mig, när jag stod i kassan på AmmaNana, med mina ruttna grönsaker, med ena foten i en skithög och med den indiska kassörksan stönandes och gäspande, och stilla viskat i mitt öra;
– Det här, kära Anna, kommer du att sakna, att minnas med nostalgi och vemod.
Då skulle ju den personen inte kunnat gå ut ur butiken för egen maskin.

Men nu är vi där.
Indien. Indien. Så fint det var i Indien.

Kommentarer inaktiverade.