Same same but different!

Klockan är fyra på morgonen och jag sitter i svärfars hus i Höllviken och kan inte sova. Kan bero på att hela familjen somnade med ett brak klockan halv åtta igår kväll, efter att P & G proppat oss fulla av underbar fläskfilé med rödvinssås och knaprig ugnspotatis och rödvin till det. Med Indien-resan i ryggen var det liksom lika med världens störtsa sömnpiller.

Resan gick bra. Wilmer vid gott mod hela tiden. Barn lever nog mer i nuet än vad vi vuxna gör. Själv har jag otroligt svårt att fatta att jag inte ska tillbaka till Chennai något mer. Att jag är i Sverige nu. Hjälp!

De närmsta dagarna ska vi 1) skriva in oss i Sverige, 2) besöka skolan (Bladins) och lämna alla papper som behövs, 3) se till att komma på plats i sommarstugan som vi hyrt här i Höllviken 4) äta svenska saker (började bra igår) 5) tittta på hus (känns lite drisigt att skriva köpa, så titta på får duga).

Tänker massor på alla vi lämnat i Chennai och det känns som att det kommer att ta ett tag att ställa om sig. Tankarna går; vad är klockan i Chennai nu? Vad gör de nu? Vad gör Chandran? Å precis som jag slogs av hur allt var sig så likt här hemma så har Chennai precis vaknat upp till en helt vanlig måndag idag. Fastän lägenheten på Grayshott är tom och det kommer att vara en bänk mindre i Miss Anne Sweet’s klassrum efter lovet, så fortsätter Chennaitrafiken lika outtröttligt från morgon till kväll, tanterna på AmmaNana hasar runt i skiten och höjer knappt ett ögonbryn när någon stackars utländsk madam försöker köpa en gurka som redan sett sina bästa dagar. Samma tiggare kommer att sitta vid samma gathörn och samma förmögna, välgödda sari-tanter kommer att luncha på the Madness Club, medan chaufförerna hänger på parkeringen. Allt kommer att vara precis som vanligt.

Trots att vi inte är där.

Kommentarer inaktiverade.