indien

En låda att beskåda!

Våra vänner M & E har en intressant erfarenhet från Indien. När E fyllde år fick hon en present av deras chaufför. En jättefin kyrka gjord av glasspinnar. E blev ju ”jätteglad” eftersom hon & och M verkligen gillar den minimalistiska inredningsstilen. Kolla gärna här; M&E’s blog
Nu ska vi på deras bröllopsfest och tar ju givetvis med oss en fin present. Titta vilket fint paket.
Naturligtvis vill vi ge dem något som går i stil med deras sobra inredning,  något som följer glasspinnetemat och som dessutom går i stil med ”kyrkan”.
Resultat; en alldeles egen panduro-gjord lampa. Av glasspinnar.
Med de varmaste lyckönskningar från familjen Töörn!

Indien-nostalgi

Idag ringer de nuvarande ägarna till huset vi köpt och berättar att jag har fått ett rekommenderat brev till deras adress. Hm, märkligt, eftersom jag inte har kommunicerat den adressen till någon och vi är fortfarande inte skrivna där. Det går inte att utläsa några ledtrådar av avin så jag och Wilmer svänger förbi på vägen hem. Hämtar avin och kör vidare till ICA för att hämta ut denna enormt spännande försändelse. Rekommenderat brev. Till min blivande adress. Nyfiken blir för stor, jag sliter upp kuvertet där på Limhamns-ICA. Det är ett stort, vackert kort från Chandran och hans familj till min födelsedag om ett par veckor. Och i en liten söt ask ligger ett par riktigt blingblingiga örhängen. Ja, men, gud vad gulligt. Wilmer och jag blir ju helt rörda och börjar snörvla. Söta Chandran. Som vi saknar honom.

Och när jag tänker efter har ju faktiskt Chandran messat och frågat om vi hittat något hus och vilken adress vi har. Då skickade jag honom den nya adressen. Myseriet löst.

Ikväll fick Wilmer också ett mejl från hans gamla klass in Chennai. Då får vi snörvla igen. De skriver att de saknar honom jättemycket och att ingenting är sig likt sedan han försvann. De berättar om vad de gör i klassen och undrar vad Wilmer gör på sin ”american-swedish-school”.

Ja, sorgligt och vemodigt kan det kännas men så är det ju när man har lite av ett vagabondtema i sitt liv. Det blir många nya och spännande möten men också många sorgliga avsked. Give and take.

Ikväll har jag sett det nya avsnittet av ”Berlinerpopplarna” vilket också blev total nostagli eftersom jag satt och såg den första delen av serien i Indien. För mig är den norska serien för alltid sammanknippad med min väl insuttna tv-puff i Chennai.

Jojo, jag känner redan hur den förskönade och censurerande glorian börjar lägga sig som ett fett guldskrimrande lager kring hela Indien-vistelsen. Det fanns perioder när jag skulle vågat offra min högra hand, eller min mamma eller son för den delen, på att det aldrig skulle hända. Om någon hade smugit upp nära mig, när jag stod i kassan på AmmaNana, med mina ruttna grönsaker, med ena foten i en skithög och med den indiska kassörksan stönandes och gäspande, och stilla viskat i mitt öra;
– Det här, kära Anna, kommer du att sakna, att minnas med nostalgi och vemod.
Då skulle ju den personen inte kunnat gå ut ur butiken för egen maskin.

Men nu är vi där.
Indien. Indien. Så fint det var i Indien.

Same same but different!

Klockan är fyra på morgonen och jag sitter i svärfars hus i Höllviken och kan inte sova. Kan bero på att hela familjen somnade med ett brak klockan halv åtta igår kväll, efter att P & G proppat oss fulla av underbar fläskfilé med rödvinssås och knaprig ugnspotatis och rödvin till det. Med Indien-resan i ryggen var det liksom lika med världens störtsa sömnpiller.

Resan gick bra. Wilmer vid gott mod hela tiden. Barn lever nog mer i nuet än vad vi vuxna gör. Själv har jag otroligt svårt att fatta att jag inte ska tillbaka till Chennai något mer. Att jag är i Sverige nu. Hjälp!

De närmsta dagarna ska vi 1) skriva in oss i Sverige, 2) besöka skolan (Bladins) och lämna alla papper som behövs, 3) se till att komma på plats i sommarstugan som vi hyrt här i Höllviken 4) äta svenska saker (började bra igår) 5) tittta på hus (känns lite drisigt att skriva köpa, så titta på får duga).

Tänker massor på alla vi lämnat i Chennai och det känns som att det kommer att ta ett tag att ställa om sig. Tankarna går; vad är klockan i Chennai nu? Vad gör de nu? Vad gör Chandran? Å precis som jag slogs av hur allt var sig så likt här hemma så har Chennai precis vaknat upp till en helt vanlig måndag idag. Fastän lägenheten på Grayshott är tom och det kommer att vara en bänk mindre i Miss Anne Sweet’s klassrum efter lovet, så fortsätter Chennaitrafiken lika outtröttligt från morgon till kväll, tanterna på AmmaNana hasar runt i skiten och höjer knappt ett ögonbryn när någon stackars utländsk madam försöker köpa en gurka som redan sett sina bästa dagar. Samma tiggare kommer att sitta vid samma gathörn och samma förmögna, välgödda sari-tanter kommer att luncha på the Madness Club, medan chaufförerna hänger på parkeringen. Allt kommer att vara precis som vanligt.

Trots att vi inte är där.

Familjen Töörn mot nya äventyr!

Nu flyttar vi hem till Sverige och lämnar Indien.



Vi har lärt oss så mycket och Indien har satt stora spår i vårt liv och hos oss som personer. Just nu känns det så skönt att komma hem till det svenska. Enkla. Men vi vet ju att om ett par veckor längtar vi tillbaks till det galna, härliga, förfärliga, underbara Indien.

Äventyret i Indien slutar nu på denna blog, dock lovar vi att rapporter från nya äventyr alltid kommer att finnas.


Sorglig fruktstund

Klockan fem i eftermiddags var det dags för den stora utmaningen. Besöka Chandrans familj igen, denna gång för avsked. Det måste vara världens gulligaste familj i hela Chennai. Det började bra. Vi fick, precis som förra gången, sitta ner alldeles själva vid det skrangliga plastbordet som var helt överfullt av färska frukter, vatten och kaffe.


Chandrans syster med sin snart ettårige – ursöta – son.

Hela ligan uppställda för foto.


Wilmer och Chandran kollar in banan- och mangoträden tillsammans i trädgården.
Efter det skulle Fredrik ge Chandran ett fint rekommendationsbrev samt ”lite hjälp på vägen”. Men då bröt vi alla ihop och grät i säkert en kvart. Sedan drack vi lite chennai-kaffe som är så sött att skeden står för sig själv i koppen, men det var rätt gott efter allt snörvlande. Men så småningom samlade vi ihop oss och tog all vår mango, matbananer och blombuketter och satte oss i bilen för tillbakafärd till hotellrummet som just nu mest liknar ”vilse i pannkakan”. Ingen vet var någonting är, det är grejer överallt i en salig blandning, såsom indiska mässingstatyer och smutsiga kalsonger, i samma bulldeg.

Tre resväskor samt ”skafferihylla” med en påse mango, matbananer, en burk O’Boy-pulver samt en stökig necessär mitt i alltihopa. Ja, här måste det var ena riktiga bohemer som bor.

Ja, trots många tårar idag så var det en ganska nöjd liten Wilmer som kröp ner i badet när vi kom hem. Nu har vi svullat på ”Four Cheese Pizza” (675 vv-points) och druckit vin. Nu är det läggdags för tröttheten är enorm, förmodligen efter hela veckans anspänning. Imorgon är det sol och bad på taket på hotellet tillsammans med Clara. Den enda hotellpool i Indien som finns med i en snobbig coffeetablebook som heter något som; ”Världens coolaste hotellpooler…typ”. Det blir sista V.I.P.-andet innan vi sätter oss på flyget till kalla Norden och den bistra verkligheten. Anderssons bjuder oss på middag innan vi åker. Det blir ett nytt kapitel i den här sorgliga historien.

Emozioni forti

Min italienska vän Daniela sa en så bra sak om Indien i dag när vi tog farväl av varandra. ”India ti da sempre emozioni forti…belli e brutti.

”Indien ger dig alltid starka känslor, bra och dåliga”. Så sant. Idag har vi varit omvälvda av känslostormar. Det känns som vi just nu går igenom en orkan av jobbiga avsked. Och Indien – detta vansinniga land, som kan få mig så heligt förbannad, men också få mig att skratta hejdlöst, får mig just nu att gråta när jag kryssar fram genom Chennais kaostrafik. Inser att det kommer att bli tråkigt att sitta och stirra ut genom bilfönstret i Malmö. Vad fasiken ska man titta på? Å andra sidan måste man kanske koncentrera sig på att köra? Shit, vad jobbigt!

I Indien kan man ju roa sig med att titta på roliga vägskyltar, med eller utan rim. Den här är bra. Först sätter man upp ett rejält rödljus, sedan en stor skylt där man ombeder bilisterna att lyda signalen. Bara indier kommer på att göra något sådant. Och kanske bara i Indien funkar det. En annan favorit som jag tyvärr inte fått bild på är på en byggnadsarbetsplats där arbetet bokstavligen står stilla sedan evigheter. Där lyder skylten; ”Men at work go slow”. Jo jo, det vill jag lova… Kanske något typ av skiljetecken hade varit på sin plats.

Hur som helst, det var en parentes. Idag har Wilmer gått sin sista skoldag och det har varit helt otroligt att se denne lille mans popularitet. Många ledsna vänner tog avsked idag.

På bilden är Wilmer och hans japanske favoritvän Yuma. Både hans japanska och koreanska vänner kom med små snackspåsar imorse till Wilmer eftersom de vet att Wilmer är så svag för torkade fiskfjäll till mellanmål. Det är kärlek på hög nivå. I klassen bjöd Wilmer på svenska Bilar och gav fröken present, bland annat fint, inramat foto på de två tillsammans. Tog tyvärr inte en enda bild från detta eftersom jag satt i ett hörn och svalde och kände mig paralyserad. Han fick ett fint brev från hela klassen samt flera små privata brev under dagen. Fastän eftermiddagen på skolan var sorglig var det så fantastiskt att känna hur uppriktigt ledsna många verkade för att vi ska åka. Det värmde i hjärtat.

En soffas väg ut…

I dagarna tre har Fredrik försökt att säga till flyttgubbarna…

…att soffan inte kan tas via trappan eller hissen för delen…


…men gubbarna har bara gjort indiska huvudskakningar (från vänster till höger) och sagt; jajajajajajajajajajaja…


Men tillslut så fattade de…
– Okej Sir, vi tar ut soffan via terassen, typ via taket.

Hallå där nere! Funkar det här?


Hej å hå – undra var soffan är nu?


Ah, finally. Soffan är nere. Vi behöver en gigantisk terass i Sverige för det här åbäket.

Här kommer Björnligan!


Ni som känner oss vet att jag och Wilmer en gång (nä, faktiskt två gånger), hade stora problem med att ta oss igenom säkerhetskontrollen på Arlanda efter ett besök hos mormor i Sundsvall. Wilmer hade fulla handbagaget med vapen efter att ha hystat in diverse på födelsedagen. När vi kom fram till säkerhetskontrollen för andra gången efter att ha varit nere hos ”specialbagage” för att skicka Wilmers vapen den vägen, hör jag hur en säkerhetsvakt säger till en annan;
– Åhå, se upp, här kommer Björnligan!

Nu har vi haft en favorit i repris och jag vet inte riktigt om jag ska prisa indierna för deras enorma säkerhetstänk efter terrorattacken i Bombay, eller om jag ska skratta över hur fåniga de är.

Wilmer har en kulspruta liggandes på sängen. Den kommer från leksaksaffären. Han har tejpat fast en ficklampa längst fram samt sin klocka som någon slags tidsinställning. För en stund sedan ringer Security Department till rummet:
– Sorry to disturb you but we had a report about weapon in your room. Is that correct?
– Ehhh?
– We had a report about you keeping a gun in your room with a timer and a lense. Is that correct?
– Ah, you must mean my sons toy gun?
– We are on our way to your room, madam. Please stay where you are are. Security personnel are outside your room in this moment.
– I am not going anywhere, I am ironing.

Pling plong. Utanför står de två största, muskliga indier jag någonsin sett. De bär gråa kostymer och mustascher. De går in i rummet och håller så när på att snubbla över strykjärnssladden.
– Show us the gun!
– Here it is…

De går ut i korridoren. Provskjuter. Kollar siktet (en påtejpad ficklampa). Kollar timern (en påtejpad barnklocka). Den störste tar till orda;
– Why do you keep a gun in your room?
– Well, it’s not actually a gun. It’s just a toy. It’s in fact from the store right across the street. But if it makes you feel better, please confiscate it. No problem.

De två herrarna plus chefen överlägger med bistra mustascher i korridoren. Kollar rummet lite snabbt och säger;
– Okay, you can keep the weapon. But you have to understand we have to take the security very seriously after the Mumbai-attacks.

Sure. I understand that. And I appreciate it.

Wilmer? Han är lyckligt ovetande om att han förmodligen hållit hela ”The Parks” säkerhetsavdelning sysselsatt hela dagen. Han guppar runt i poolen hos Clara. Som den terrorist han nu är.

Redan anpassade till den svenska verkligheten

Lyssnar på Rapports sändningar från igår. Man intervjuar varslade i Köping. Citat:

– Man vet ingenting. Man vet inte vad man får för inkomst, var man ska bo, eller hur någonting ska bli. Det blir kaos, säger drabbad.

Känner man igen sig?

Ja.

Men hurra, hurra idag. Wilmer har fått besked från Malmoes International School; Bladins. Han kom in!

Vi kryssar vidare i kaosland och fixar och trixar inför det sista. Ikväll blir det thaimat med Anderssons och Heymans. Ska bli gott, har ännu inte ätit och klockan är halv sex. Fredrik är fortfarande fången i lägenheten med oorganiserade indiska packare som vägrar inse att soffan måste tas via terassen. Sist jag hörde från honom hade soffan fastnat i trappan.

Extremt anpassningbar


Idag hämtade jag Wilmer från skolan och åkte direkt till ”The Park” som nu blivit vårt nya hem för några dagar. Om detta bryr sig inte Wilmer så mycket. När vi kom dit var inte rummet klart så han satte sig helt enkelt i hotellobbyn och gjorde matteläxan. That’s the spirit, boy!

Ikväll kände vi ett stort behov av ”mysig hemmakväll” efter ett ganska hektiskt schema den senaste tiden. Hmm, bara en hake; vi har inget hem. Men vad gör det när det finns room service och tv.

Min favvotallrik på ”The Park”. Eastern meze; hummus, sallad, finfina falafel, oliver och fetaost. Gör sig extra bra på sängen.


Wilmers all time favourite; fish n’ chips, i det korrekta smörpapperet.

Åsså Fredrik-stackarn’, som bara fått intorkade kycklinglår, med utan allt. Han slog till på tenderloinburgaren.
Så nu ligger vi här, utslagna i sängen, tittar på indisk skräptv, omgivna av åtta resväskor och försöker ta in att det här äventyret är slut – för den här gången.