roligt

Det komplexa svenska språket!

I en elvaårings värld har ännu inte alla ord fallit på plats.

Soppatorsklit.jpg

Konversation mellan mig och min son idag:

– Igår fick mormor soppatorsk!

-Var det gott?

Apropå dröm…

Okej, enligt SVT´s program ”Babel”;

”antikvariaten säljer slut på sina drömtydningslexikon…” Ett rätt till mig.

”det är inne med terapeutiskt skrivande…” Jo, men visstseruvettu.

”nu gäller det självupplevda historier…” Ja, ja, more or less.

”man måste hitta på för att kunna beskriva sin historia – man kommer ju inte ihåg allt!”. Nä, just det.

Å sist men inte minst: … det är tillåtet att tillåta sig …!

Jag bara konstaterar att jag är helt rätt på det. Just nu.

babel_pi_topp.jpg

Att campa med en kamel!

Inatt jag drömde något som…

Jag är ju väldigt fascinerad av drömmar. Kommer nästan alltid ihåg mina och kan gå och fundera på dem i flera dagar. Men inatt tröttade jag nästan ut mig själv med hur skruvat allting var. Och frågan är ju förstås; vad betyder detta?

Kamel

Jag campade av någon anledning, med en husbil. I husbilen sov en kamel i sängen samt en trebent katt. Där det fjärde benet skulle vara hängde bara skinnslamsor och blod. Själv var jag tvungen att sova på hotell för kamelen tog upp all plats i sängen. Under hela drömmen var jag klädd i en urtjusig röd sidenklänning med jättetajt midja (som jag, märk väl, inte hade några problem med att passa i), samt skyhöga klackar. På hotellet där jag bodde pågick någon slags elegant bankett som jag dock inte helhjärtat kunde delta i. För jag var så oerhört stressad. Jag var nämligen tvungen att ta ut kamelen i koppel, för att den skulle kissa. Samtidigt försökte jag desperat få tid hos veterinären för katten hade ju tappat ett ben. Dock hamnade jag bara i en oändlig telefonkö där man bara skickades runt runt i ett slags cirkelsystem. Det faktum att jag hela tiden behövde befinna mig i den där fåniga veterinärskön gjorde ju också att allting jag skulle göra, som till exempel baxa ut kamelen från husbilen för att den skulle kissa, var jag tvungen att göra med en hand.

Klockan 04:30 vaknade jag med ryck. Helt svettig. Men allt eftersom det sjönk in att hela kameldramat bara vara en dröm så började trycket över bröstet att släppa lite.

Men jag säger alltså; varför drömmer man såhär? Det är ju helt sjukt. Nu ska jag göra slag i saken och köpa en drömtydningsbok. Så här kan det inte fortsätta. Min egen tolkning, så här lite amatörmässigt, lyder som följer:

Jag ska snart ge mig iväg igen (husbilen). Iväg till okända exotiska breddgrader (kamelen). Katten ska bortadopteras vilket orsakar oss smärta och separationsångest (trebent katt). Jag skriver just nu på en grej där bland annat ett amputerat ben är inblandad (kattens avsaknad av ben). I mitt nya spännande liv på sydligare breddgrader kommer jag att vara smal och vacker (röd sidenklänning och högklackat). Jag försökte kontakta SAS för några dagar sen´ (hela nattens veterinärkö).

Men är det så måntro? Att allt vi drömmer bara är en reflektion av alla småsaker vi varit med om den senaste tiden? Eller finns det någon djupare mening?

Det undrar jag.

Nu ska det bli sjukt spännande att se om kameldramat får ett kapitel till, för se det är inte ovanligt för mig, speciellt inte om jag har ältat drömmen lite extra på dagtid. Å det kan man ju säga att jag gjort den här gången. För mig kan vissa drömmar fortgå i flera nätter. Å när det första kapitlet slutade hade jag precis fått kamelen ur husbilen – men den vägrade att kissa!

Twilight Zone!

vikinga.jpg

Jag är den sista att hänge mig till övernaturliga fenomen. Att tro på ödet. Att anse att våra liv flätas samman av någon högre makt. Att det är något annan än slumpen som avgör mina förehavande genom livet. Men jag börjar jädrar i mig att tvivla.

Här på bilden ser ni ett hyrhus beläget i Sundsvall. I detta hyreshus växte jag upp och inte förrän jag var fyllda nio år flyttade jag härifrån. Jag trivdes bra på Vikingavägen 45 D. Där fanns en lekpark, en skola, ett Konsum med femöreskola (japp, så gammal är jag!), och till med ett ganska trevligt badhus. Iallafall. Sedan några år tillbaka har vår familj på en del märkliga sätt flätats samman med en annan familj, också med sina rötter i Sundsvall. Först blev en av dem min chef. Sedan blev en av dem en praktikant hos mig. Sedan blev en av dem anställd hos Fredrik. Ja, å så där har det hållit på. Vi håller liksom på att springa på varandra hela tiden så numera är vi bästa vänner och umgås allt som oftast. Det verkar ju ändå som någon ”däruppe” tycker det är bra, eller? Igår frågade jag A (som skulle kunna kallas sonen i den familjen) var i Sundsvall hans pappa bor. Jag har aldrig träffat hans pappa och greps bara av en plötslig nyfikenhet att få veta vilken stadsdel A befinner sig när han besöker sin pappa.

– I Granlo, svara A.

– Var då?, säger jag. Granlo är stort.

– Vid Högomskolan. De där lite gula hyreshusen, du vet.

– Hm. Jag vet. Vilken adress?

– Vikingavägen.

– VIKINGAVÄGEN??? Fast jag lugnar mig. Vikingavägen är en grymt lång väg. Iallafall var den det när jag var liten. Vilket nummer?

– 45.

– 45!!!!!!!!!! Vid det här laget stod jag upp och hoppade. Vilken bokstav?

– D.

– Du skämtar!!!!!!!!!! Driver du med mig, det här är ju helt sjukt. Där bodde ju jag!

– Å fan. Vilken våning då?

– Jamen, jamen, på första, en trappa upp liksom.

– Japp, det gör vi med. Vilken dörr, vänster eller höger?

– Jamen, höger, när man kommer från porten.

– Ja, men då verkar det vara samma lägenhet. Vilket rum hade du?

Nu håller jag, utan överdrift på att drabbas av något slags hjärtflimmer av ren upphetsning och Twilightzon-känsla men lyckas klämma fram; rummet rakt fram, från hallen sett…

– Haha, det är ju mitt rum, skrattar A och tycker uppenbarligen allt det här är skitkul.

Det här är inte kul. Det är så jäkla ruggigt att jag får ståpäls och fattar inte hur det kan hända. Varför verkar det som att vi sitter ihop med något slags osynligt band, som liksom binder oss samman på de mest konstiga sätt?

Håll med om att det är spoky?

Å för inte så länge sedan drabbades jag av en sådan där skitmärklig grej så det är lika bra att jag drar den nu också när jag ändå är igång har jag jobbat upp värsta stämningen här på mitt övernaturlighetscentra.

När jag fick Wilmer var jag del av vad man skulle kunna kalla en mammagrupp. Vi var några stycken med våra bebisar som träffades på kyrkans babykafé och som dagligen umgicks under mammaledigheten. I våras fick någon den briljanta idén att vi skulle fira tioårsjubileum med våra nu tioåriga barn. Sagt och gjort. Vi samlade truppen, några kom långväga ända från Kalstad minsann, och vi gjorde Öresund Runt med Skånetrafiken och besökte bland annat Experimentarium i Köpenhamn. När vi står där, i kön till kaféet, blir plötsligt den en av oss lite blek om nosen.

– Ser ni vad jag ser?

– Näää, vadå?

– Där sitter ju hon, babykafé-ledaren. Hon, ni ser väl att det är hon?

– Nja, säger vi andra, är det verkligen hon. Jag känner ärligt talat inte igen henne.

Men bollen är i rulllning och detta måste utredas. Å visst är det hon. Hon hade bara gått ner ungefär 40 kilo i vikt så därför kände några av oss inte riktigt igen henne. Men visst är det hon. Men visst är det hon. Okej. Ni har fattat nu. Det var hon.

Min slutsats: Sedan jag och Wilmer slutade besöka detdäringa babykafét för sisådär en tio år sedan har jag aldrig, och då menar jag aldrig, varken sett eller tänkt på denna babykafékvinna. Varför sitter hon då, just när vi råkar besöka Experimentarium med våra tioårsjubilerande tioåringar, och sippar på en kopp kaffe som om ingenting hade hänt? Varför?

Babykafékvinnan berättat att hon läser till präst numera och är där tillsammans med några konfirmander. Jag visste det! Gud är inblandad.

Håll med om att det är spoky?

Så nu sitter jag här och bara väntar på vad nästa grej ska bli. Kanske kommer det något/någon och visar mig vägen på min, för ögonblicket, mycket snirkliga livsstig. Men jag är inte rädd. Jag välkomnar det okända. Bring it on!

Google-sökning 2

Nu har jag också sökt på: +Fredrik +Är, resultatet är:

1. Fredrik (dansk stavning: Frederik)har man varit lite utomlands vet man garanterat att det finns fler alternativ på stavningen.
2. Fredrik är alltid räddhm.
3. Fredrik är ny polis i stanjag vet att jag ibland vill bestämma men detta!?
4. jag pratar med mig självman får ju alltid så bra svar.
5. För Fredrik är argument alltid välkomnafrån mig själv??
6. Fredrik är min hjälteman kan ju inte rå för att man är bra.
7. Att Mona vann duellen mot Fredrik är väl solklartni skulle bara veta vad vi duellerade i
8. Fysiske Fredrik är optimistisk – kan man vara annat med min fysik?
9. Fredrik är trött…en bild säger mer än tusen ord
10. Fredrik är en av Sveriges mest kända och prisbelönta kockar – åtminstone är jag en jävel på att skiva bröd..

Google-sökning

Okej, jag har också gjort det. Googlat på mitt namn + är. Här är de första tio:

Anna är världens första blinda filmrecensent – jag må vara dålig på film, men blind?
Anna är online – jo, för det mesta.
Anna är tillbaka – det kan ni fethaja!
Anna är blind – ja men, igen… Okej, jag har progressiva linser, men…
Anna är magsjuk – faktiskt inte så ofta.
Anna är en ny mäklare i stan – ja, det skulle jag kunna vara. Det finns inte ett objekt i Skåne som inte nagelfarits av mig, personligen.
Anna är jätteduktig – inget nytt under solen.
Anna är den mest musikaliska vi har träffat – nja…
Anna är volontär i Venezuela – nä, inte ens det, Anna är arbetslös!
Anna är nu etta i USA – på vadå?

Är det det här som kallas för sov- och matklocka?

Är det det här som kallas ur-ballad?

Samma förräderi?

När en läkare går över till läkemedelsindustrin; är det då att jämföra med en journalist som blir informatör?

Kolla in trolleriet, vet ja´!