Here we go again!
“You have to be very strong
´cause you´ll start from zero
over and over again…”
(Lou Reed)
det är uppbrott på agendan igen
dags att krossa hälften av allt porslin
skänka bort ett halvfullt skafferi
och dra upp blommorna med rötterna
ett besked lika överraskande som ovälkommet
inte desto mindre sant
men så är det att leva ett nomadliv
i mobiltelfonibranschens tecken
man vet ju så väl att
alltid vänta sig det oväntade
inte fästa sig för mycket vid någon levande själ
och att alltid vara flexibel och positiv
å känslorna är ju alltid blandade
man har ju längtat så efter allt där hemma
drömt om ICA och varma mjuka systerdöttrar
och känt sig liksom utanför allt väsentligt
men så när det står klart att man ska väck
ter sig allting här så fantastiskt
man uppmärksammar helt plötsligt
den varma brasilianska kvällsluften
man tycker att den farliga trafiken
är kreativ, snabb och rolig
å man anser det helt naturligt att äta slaktavfall
i bruna bönor med apelsin därtill varje onsdag
men jag hade nästan på känn
att saker och ting gick lite för lätt
alla trivdes och mådde bra
och hade häcken full vareviga dag
så det var ju som ett brev på posten
att ett uppbrott skulle blåsa in från nordväst
och ställa allt på ända
å göra en sömnlös över allt som ska ordnas
elementära saker som var man ska bo i ett stycke tid
med huset uthyrt och alla möbler i en container på drift någonstans i Sydamerika
vart ska en son gå i skola och vart ska man själv jobba?
enkla små frågor som lätt kan anta enorma proportioner nattetid
men när morgonens första solstrålar kikar in
så lugnar man sig en aning och inser
att allting har ju ordnat sig till det bästa förut
då vi har varit i precis samma situation
det bottnar väl i att vi har svårt för svensk gråvardag
men nu ska vi hem och öva
nu blir det falukorv och allsång
och slirig cykel i skånsk snömodd
men också närhet till allt man håller kärt
och jag såg senast häromdagen
att det ligger sand från den brasilianska stranden i min badväska
den tar jag med mig – ända hem…
Bilbesiktning
Skenet bedrar
Vi skulle ha oss något att äta på flygplatsen häromsistens. Vi fick syn på en liten smörgåsbar med en frestande reklambild.
Mmmm, en sådan där kan vi tänka oss, sa vi och tog plats vid ett bord. Men väl framme vid disken kände vi att smörgåsarna inte riktigt levde upp till våra förväntningar.
Vad tycker ni? Falsk marknadsföring?
Mot kusten :-)
Nu har vi långhelg och tar en liten biltur ut till kusten.
Vi har hittat en tillsynes trevlig liten pousada som vi tar in på ett par nätter och så hoppas vi på riktigt bra väder så att det kan bli dopp i både hav och pol.
Brasiliansk fredags fika
Nä, jag SKOjar inte!
Jag har köpt några skor här i Brasilien fastän jag hade över hundra redan när jag anlände. Generellt är ju shoppingen här ingen höjdare, antingen är det för dyrt eller så är det superkass kvalité. Men det finns några undantag. Framförallt älskar ju hela vår familj det brasilianska skomärket MAZ (vem vet, det kanske kommer till Skandinavien snart…;)
Supercoola, roliga, bekväma, billiga. Man kan ha MÅNGA färger!
När man inte vill köra den sportiga stilen kan man besöka butiken SACADA, som är lite mer av det lyxiga slaget. Men det var rea där en gång när jag gick förbi och det resulterade i de här:
Finfint skinn och snygga spännen. Passar till sommarbruna ben och något småblommigt.
Åsså finns det en affär som jag verkligen gillar som heter MELISSA och som bara säljer skor av plast. Det låter ju konstigt men det är rätt fräckt faktiskt. Dessutom bra priser vilket ju är ovanligt här. Har slagit till på de här:
Den svarta modellen är klädd med ett sammetstyg medan de rosa är helt plastiga.
Veckans vara!
I ett drygt år har jag köpt detta kaffet här i Campinas. Igår var det tomt på hyllan. Inget kaffe. Nu får vi se hur länge den här nescafé-bristen ska vara. Får brygga så länge. Men visst är det KONSTIGT???
Hej då – älskade Fortaleza
Tråkigt att lämna dig, jag hoppas att vi ses snart igen. Du som ger mig bruna ben, fint hår och frid i sinnet (utan inbördes rangordning).
Vi har badat, solat, ätit, druckit milkshakes och caipirinhias, sprungit, gått, borstat sand till förbannelse, åkt till stan, förlustat oss och fått magsjukan from hell (men det var en parentes).
Vi har pratat med brassarna, stukat våra tungor med portugisiskan och våra öron med den fortaleziska dialekten. Wilmer och jag har blivit bästis med en kvinnlig bankdirektör från huvudstaden Brasilia som jobbar så mycket att hon med jämna mellanrum måste åka hit och ANDAS. Hon åker hit ganska ofta. Hon heter Agda och är helt underbar och vi har suttit många timmar i varsin hängmatta och andats.
Å vi har lyssnat på nattregnen varje natt och varje morgon förfasat oss över de gråa molnen och sagt att idag – idag är det kört. Men aldrig har du svikt oss, älskade Fortaleza, lagom tills vi svalt den sista kaffeslurken har solen alltid kommit fram och värmt oss hela dagen lång.
Vi vet inte riktigt hur framtiden ser ut (vem vet det?), men oavsett vad som händer så hoppas vi att vi snart får komma tillbaka hit igen.
Nu håller vi tummarna för dig, Fortaleza – att du får ordning på alla vägbyggen inför fotbolls-VM. Tack för allt!
Vi njuter…
Wilmers och min mysvecka och Fredriks arbetsvecka har börjat. Vi är tillbaka på vårt favoritställe i Fortaleza och det är sig likt. Hotellet är ett ganska enkelt men mysigt ställe där det härskar ett stort lugn och där man alltid hör ljudet av havets vågor.
På den här sidan av hotellet befinner vi oss bara när vi ska gå de cirka fem minuterna till lill-affären för att lite inköp.
På kvällen är det buffé på hotellet som gäller. Här ute finns i stort sett ingenting så vi har halvpension. Mysigt och bekvämt.
Fredrik har hunnit med en del bad…
Det här är min utsikt den här veckan – fast utan Fredriks fötter eftersom han är på jobbet;)
